Jag har via mejl fått en fråga om min syn på miljöbeskrivningar. För att konkretisera delade jag in svaret i tre kategorier:Fiktiv miljö: I den fiktiva miljön har författaren frihet att utforma en stad som hon vill ha den. Hon kan bygga underjordiska gångar, måla samtliga hus i staden rosa eller låta vägarna bestå av rullband (något jag som sjuåring trodde skulle hända år 2000). Fördelen är de obegränsade möjligheterna att skapa något unikt. Nackdelen är att läsaren saknar referensramar och berättelsen kan därmed förlora sin trovärdighet. Jag tycker däremot inte att det är ett fegt alternativ, snarare modigt att fantisera utan ramar.
Autentisk miljö: En autentisk miljö kan ge läsaren en knuff in i fantasin. Med en relation till platsen adderar läsaren sina egna bilder till berättelsen och kan dra slutsatser hon annars inte kunnat. Exempel: ”Det var så när som folktomt på Avenyn.” Den som har varit på Avenyn i Göteborg vet då att det troligen rör sig om en natt mitt i veckan, eftersom det vanligtvis är fullt med människor där.
Fördelen med att använda en befintlig miljö är att läsaren känner igen sig och att du som skribent kan använda befintligt material.
Å andra sidan är autentiska miljöer alltid en subjektiv upplevelse och författaren riskerar bli anklagad för att ha förfalskat miljön då bilden inte överensstämmer med läsarens. Den autentiska miljön frestar också läsaren till att realisera fiktiva karaktärer, vilket jag ser som både en nackdel och svårighet.
Autentisk miljö med fiktiva inslag: Det här tror jag är den vanligaste miljön som beskrivs i litteraturen. Det är även formen jag har valt till mitt manus. Jag ser inget hinder i att göra förbättringar i befintlig miljö, så länge de inte blir så stora att jag inte känner igen mig. Om det passar särskilt bra med medaljongtapeter i caféet som karaktären besöker, är det lätt ordnat med några välformulerade meningar.
Det viktigaste är att veta varför jag som skribent gör ändringarna och hur de påverkar miljön. I mitt huvud är det till exempel mer legitimt att ändra en tapet än att låta resa en staty på ett torg. Interiören ger jag fritt spelrum, exteriören är det mer noggrant med.
I film däremot, tror jag att det finns större acceptans för förändringar även i exteriören. Ett klassiskt exempel är filmen Spring för livet, där någon försvinner ner i en tunnel i Malmö för att strax dyka upp på en gata som omöjligt är den rätta. Tekniska förutsättningar ger regissören frihet att förändra.
Slutligen: Till skillnad från en journalist har författaren förmånen att skapa en värld helt eller delvis utifrån fantasin. När hon står för sitt val och trivs i miljön hon beskriver, blir det som allra bäst.
