Det har varit en uppladdningshelg med julmarknad på Tivoli i Köpenhamn och lördagskvällen ägnade Jon och jag åt att se Sissela Kyles föreställning Dina dagar är räknade. Jag kan därefter konstatera det jag redan misstänkt: Jag är en femtioåring innerst inne. Jag skrattar när Kyle imiterar Sara Lidman, lyssnar på P1 flera gånger i veckan och tycker att det är jobbigt när folk väsnas för mycket.
Dessutom har jag för längesedan insett att mina dagar är räknade. Det är fjädern som driver mig framåt, i tänkandet och skrivandet. Det krävdes en olycka för att inse livets skörhet, men det var det värt. För nu vet jag att tiden är knapp, och jag bestämmer själv vad jag gör med mina dagar.
Så jag sätter mig i ateljén och skriver, med en gång. Det är något jag verkligen vill.
1 kommentarer:
Skriv!
Skicka en kommentar