Jehåvasjäveln och badrum

Vi tog en paus från flyttkartongerna och fick en skymt av Henrik Pettersson. Han har skrivit romanen Jehåvasjäveln och på författarbaren i kväll berättade han hur flytten till Japan influerat skrivandet. Han beskrev det som att vara barn på nytt. Att tvingas fråga sig fram. Att inte ha en given plats.

Sedan femtonårsåldern har jag flyttat runt både i Sverige och i Spanien. Lämnat tryggheten och hittat en ny. Gett mig av igen.

Det har tveklöst flätat min personlighet, således även skrivandet. Nu vill jag emellertid hitta en punkt att stanna på, låta skrivandet töjas och bändas utifrån en given plats. Och det artar sig. På bilden nedan ser du hur badrummet såg ut för några dagar sedan och nu.




Titta gärna in på Henrik Petterssons hemsida, här.

T-Röd och snigelskrivning

Myrorna ville inte ha mitt poesiskåp. Jag som hade tvättat det med T-Röd, skrapat bort de sista resterna av Tor Ulvén. Det kan ha varit avgörandet. Vem förbarmar sig över ett poesiskåp utan ord?

Så sitter jag här med tomma, vita träskivor och bokstäverna försvinner ur mig.

Jag skriver på manuset varje dag, pressar fram mening efter mening. Långsamt. Jag är ingen fartskrivare och kan inte annat än att imponeras av Malin som producerar i rasande takt. Dessutom håller hon fast vid sin dröm, bara det är värt en eloge.

Min snigelskrivning är anledningen till att barnboksprojektet får vänta till våren. Då är förhoppningsvis ett första utkast av romanen klart och antologin utgiven.

Den långa vägen

Jag har blivit lurad: Det är inte vägen som är mödan värd. Om jag kunnat välja hade flyttkartongerna redan varit uppackade och möblerna på plats i huset. Sedan skulle jag sitta framför kakelugnen och skriva.

Men dit är vägen lång, så lång att jag inte ens skymtar upploppet.

Det finns dock avgjort fördelar med att rensa och rota bland minnen. Artikeln ovan hittade jag i en gammal kakburk och texten kommer väl till pass i skrivandet. Slutna ögon och jag är där: granbarr under fotsulorna, stigande puls och skenande drömmar. Den känslan vill jag fånga i romanen.

Little sister

Little sister är ledmotiv till kapitlet jag skriver. På stereon varvar jag den om och om igen:

Barnboksträff

Jag genomsöker varenda flyttkartong i jakt på barnboksplaneringen. I morgon ska jag träffa illustratören och den nyvunne grafikern och då vore det naturligtvis lämpligt att komma förberedd. Men trots idoga försök syns boken inte till och den paranoida sidan kickar genast igång:

- Har du sett den svarta boken?

- Nä, inte sen du hade den sist.

- Men jag vet att den låg här på bordet förra veckan.

- Jasså, nej tyvärr har jag inte sett den.

- Är du säker? Jag kan med 99,9 % säkerhet säga att jag inte har flyttat den! Och det är ju bara du som har varit här.

- Jag har inte sett den.

- Men jag är faktiskt 100 % säker nu.

Med 99 % sannolikhet slutar scenariot med att jag hittar boken på en helt annan plats, där jag lagt den i ett vagt ögonblick. Dit har jag dock inte kommit än.

Poesins monotoni

Det är en behaglig känsla som infinner sig när jag gör något monotont. Som att tvätta huset med oupphörlig energi. Jag bläddrar romanidéer i huvudet, dikter växer sig starka.

Igår var det några rader av Tor Ulvén som trängdes inombords, kanske för att de finns på ett poesiskåp som jag ska göra mig av med:

Solen
först.

Kaos
ett tillägg

inom parantes.

Omänskliga världar
närmar sig

och avlägsnar sig.


Ur: Du droppar och blir borta, Tor Ulvén

Plommon och romanhus

Vi gör upptäcktsfärder i det nya huset. Allt är inte vad det synes vara. I trädgården finns överraskande nog både plommon, päron och äpplen, något vi inte tidigare uppmärksammat. Ännu mer förvånande är att det växer skumtomtar i det tilltänkta musikrummet. Tänk vad snällt av säljaren att plantera dem där.

Manuset är fortfarande i fas. Kapitlet jag skriver känns varmt och mjukt, jag har lånat inspiration från en vän för den rätta stämningen. Igår avslöjade jag det genom ett sms och vännen tar det hela med ro. Hon har varit med i mina berättelser förr.

I dag ska vi sitta i huset och, som Ernst säger, känna in rummet. Förstå att det är vårt. Kanske hälsa på grannen som lyckosamt nog är svensklärare.

God lördag alla!