Tiotalet

Tillbaka.

Hoppas att ni alla har haft en ljus start på det oprövade året. Som en berusad yngling ropade till Jon och mig på väg hem från nyårsfirandet: "Tiotalet, det kommer att bli grymt!"
    Jag tror han har rätt.

Det började i alla fall bra. I hopp om att sälja energilampor och tjäna pengar till klassresan, ringde några elever på vår dörr. Jag öppnade, med rufsigt hår och ett rosablommigt spänne intryckt i luggen:
    - Ursäkta har du mamma eller pappa där?
    Tystnad.
    Eleverna spärrade förväntansfullt upp ögonen, ansiktena röda, ur munnen kom små vita moln.
    Sedan bröt det ut - skrattet från andra våning. Det ekade i trappan och tjugo minuter senare låg Jon fortfarande dubbelvikt över soffan och kved av skratt.

Under semestern har även manuset fått bränsle. Jag har reflekterat över hur annorlunda skrivprocessen ser ut nu jämfört med för några år sedan. Då gick jag ständigt tillbaka i texten, läste om, raderade och det var som att ta sig upp för en rulltrappa i fel riktning.
    Nu läser jag enbart om korta avsnitt som kan ha betydelse för handlingen. Eftersom jag skriver varje vecka är berättelsen så nära mig att intrigerna går att hålla i huvudet.

Det är ingen medveten strategi, det har bara blivit så. Men det verkar vara det mest effektiva sättet för mig.