Första utkastet och krönikan

                                  Isformationer Lomma

Varje gång jag närmar mig slutet av ett längre projekt får jag samma känsla: "Det här är kasst, det håller inte". Och på fullt allvar funderar jag på att göra mig av med tio månaders arbete i kakelugnen.

Under skrivandeprocessen har jag hållit sådana tankar ifrån mig, fokuserat framåt. Men på upploppet rycker jag i bromsen och blir omåttligt självkritisk.

Jag minns en lärare som undervisade i svensk språkbeskrivning. Han hette Peter och hade gjort till sin uppgift att plocka ner okritiska studenter från höga hästar. Så gott som samtliga studenter på kursen trodde sig vara bra på att skriva och ha en unik ton, men det skulle inte ta en vecka innan den villfarelsen var över. När jag fick tillbaka den första skrivuppgiften var meningarna sönderhackade av rödpenna, endast en var understruken med blått bläck: Snyggt!

Jag har Peter att tacka för den kritiska blicken, den gör texterna bättre och renare. Men efter några veckor med skrivsjälvförtroendet i botten, är det ändå oerhört skönt att få ett meddelande av det här slaget:

Hej Anna!

Din krönika är jättebra! Vi vill gärna ha med den.

mvh M

A little help from my friends

Jag är kär. I musiken. Och i mannen som först syns i klippet. Titta på det genom att trycka på bilden, så ser du The Inks från Lund.

I tisdags lyssnade S och jag på Aris Fioretos som blev nominerad till Augustpriset för sin roman Den siste greken. I skrivandet utgick han ifrån två principer: känsla och konstruktion. Resultatet blev en rytmisk roman skriven på fingerade kartotekskort.

Det är en spännande idé att låta konstruktionen väga in i skrivandet. För mig har alltid känslan varit det viktigaste, men föredraget gav mig inspiration att experimentera. Romaner måste inte vara spända av kompakt text eller följa ett linjärt berättarmönster, det tar jag med mig i arbetet med den sista fjärdedelen av manuset.

P3 Text

I kväll klockan 18:03 till 20:00 kan du lyssna på P3 Text som har premiär med programledaren Daniel Boyacioglu. I dagens avsnitt pratar författaren och journalisten Johanne Hildebrandt om att arbeta fram ett språk:

"Att skriva är ett hantverk - först reser man väggarna och lägger golv. Sen finslipar man och bestämmer var soffan ska stå och hänger upp tavlorna."

Läs mer här.

Tiotalet

Tillbaka.

Hoppas att ni alla har haft en ljus start på det oprövade året. Som en berusad yngling ropade till Jon och mig på väg hem från nyårsfirandet: "Tiotalet, det kommer att bli grymt!"
    Jag tror han har rätt.

Det började i alla fall bra. I hopp om att sälja energilampor och tjäna pengar till klassresan, ringde några elever på vår dörr. Jag öppnade, med rufsigt hår och ett rosablommigt spänne intryckt i luggen:
    - Ursäkta har du mamma eller pappa där?
    Tystnad.
    Eleverna spärrade förväntansfullt upp ögonen, ansiktena röda, ur munnen kom små vita moln.
    Sedan bröt det ut - skrattet från andra våning. Det ekade i trappan och tjugo minuter senare låg Jon fortfarande dubbelvikt över soffan och kved av skratt.

Under semestern har även manuset fått bränsle. Jag har reflekterat över hur annorlunda skrivprocessen ser ut nu jämfört med för några år sedan. Då gick jag ständigt tillbaka i texten, läste om, raderade och det var som att ta sig upp för en rulltrappa i fel riktning.
    Nu läser jag enbart om korta avsnitt som kan ha betydelse för handlingen. Eftersom jag skriver varje vecka är berättelsen så nära mig att intrigerna går att hålla i huvudet.

Det är ingen medveten strategi, det har bara blivit så. Men det verkar vara det mest effektiva sättet för mig.